22 februari 2009

The Wagon Analogy

The Wagon Analogy
By Mike Williams


18-hundratalets Conestogavagnar är en symbol för USA: s expansion. De erbjuder också en användbar liknelse för vår nuvarande situation.

För flera år sedan var jag var stationerad vid Fort Leavenworth Kansas. Fort Leavenworth var en viktig plats för nybyggarna där de kunde att ta sig över Missourifloden med sina vagnar för att fortsätta västerut. Det finns fortfarande djupa hjulspår i flodbanken där vagnarna skurit ner och där man kämpat för att ta sig upp från flodbotten till högre mark på den västra banken.
Jag har ofta stått i dessa fördjupningar och försökt föreställa mig beslutsamheten, förväntningarna och rädslan hos de pionjärer som passerade platsen.

Om du har kört genom Kansas vet du hur kargt och öde det är. Om du har vandrat eller ridit på prärien i Kansas, vet du att det inte är platt. Terrängen är mycket krävande. Det är ofattbart att familjer med små barn gjorde en resa som varade i månader. Jag hyser den största respekt för den psykiska och fysiska uthållighet hos dessa amerikaner från en era som inte är så långt förgången.
Jag är också imponerad över de materiella uppoffringar de gjorde. Fort Leavenworth är fyllt med antikviteter och antikvitetsaffäre. Vissa städer på den östra sidan domineras helt av antikaffärer.

Varför?
För att en pionjärfamilj  framgångsrikt skulle kunna ta sig över Kansas prärie var de tvungna att lämna familjens arvegods, koffertar, pianon och skåp bakom sig.
Man måste lämna utrymme för mat och försörjning för familjen, men det som var mest väsentligt var foder för de djur som drog vagnen. Skötsel av djuren, oavsett om de var oxar, mulor eller hästar var den viktigaste faktorn. Utan dem var vagnen och familjen förlorade.
Om djuren gick under var familjen strandsatt på prärien där de mötte svält och död. Nybyggarna måste också lägga ner omsorg på sina vagnar. Ett trasigt hjul eller en knäckt axel innebar katastrof. I motsats till filmens skildringar gick familjen bredvid vagnen. Kvinnor, barn och husdjur gick. De enda som var tillåtna att åka var de sjuka och skadade. Så snart de blev bättre, var de tvungna att kliva av och gå.
Varför? Man hade inte råd med extra vikt på lasset. Djurens kondition och styrka var avgörande för familjens överlevnad.

Dessa pionjärer var också tvungna att skydda sig själva. De mötte många faror och hade ingen som kunde skydda dem från vilda djur, indianer och tjuvar. Därför var de tungt beväpnade. Skjutvapen var verktyg precis som yxa och spade. De hade ingen regering som kunde försvara dem, mata dem eller ge dem husrum. De flesta av dem överlevde och lyckades. De som vägrade att lämna kvar pianot vid floden och insisterade på att ta extra bagage med sig på bekostnad av livsmedel för djuren misslyckades oftast. Djuren dog eller vagnen bröt samman och de var strandsatta mitt ute på prärien där de mötte vintern utan mat eller tak över huvudet. Det fanns inga som förespråkade vapenförbud på vagnen heller. Vapen var deras bästa vänner.

Titta på landet 150 år senare! Vi är mitt ute på prärien. De som drar vagnen (skattebetalarna) har dragit hårt och länge och är trötta.
Vagnen (statlig byråkrati) är lastad till brädden. Den är full och kan inte rymma mer. Axlarna är krokiga under lasten och ekrarna i hjulen trasiga. Det finns vissa människor som åker på vagnen och behöver det. Det är de gamla, de sjuka och de som misslyckats (socialförsäkringssystemet, Medicare och tillfälligt arbetslösa). Sorgligt nog finns det alldeles för många på vagnen som inte borde vara där. De har suttit på vagnen i generationer och planerar inte att kliva av.
När dragdjuren dör, kommer de att fortsätta att sitta på vagnen tills den ruttnar och någon kommer och räddar dem. Om en räddare aldrig dyker upp, kommer de att dö och tycka synd om sig själva till sista andetaget
Så här är det år 2009. Dragarna vacklar under bördan och det ser inte ut som de kan dra vagnen mycket längre. Det finns inte mycket mer som de kan ge. Folket på vagnen vägrar att kliva av. I själva verket kräver de ännu mer, även när undergången stirrar dem i ögonen. Snömolnen hopar sig och det ser dystert ut.

Nybyggare i vagnar räddades ibland av kavalleri. Våra så kallade ledare har just kommit in på scenen och de lägger en 100 miljoner ton kvarnsten (stimulus-paketet) i vagnen.

Vi kommer att sitta fast här åtminstone två vintrar till.

1 Kommentarer:

Anonym sa...

Bra linkelse.

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.